Hon sträckte ut armarna ovanför sig och gav ifrån sig ett ylande läte. Lät varje muskel i kroppen spännas. Vände sig om och tittade på den bruna kalufsen på huvudkudden på den andra sidan dubbelsängen. Log. Blinkade några gånger och kände en tår som ville tränga fram i ögats innerkant. En glädjetår och hon tittade på honom igen. Han ... låg avspänt snusande. Leendet från igår kväll vilade kvar över hans mun och hon strök sitt pekfinger över han överläpp, hans underläpp och stannade på mitten av underläppen. Hon kröp närmare honom. Gav honom en lätt puss på munnen.

   "Jag älskar dig ..." Hon gav honom ännu en puss, på pannan. "... och allt du står för ..." Fingrade på segerkorset som satt i en silverkedja runt hans hals. En gång i tiden var det han ... mannen som låg bredvid henne ... som hade räddat henne ifrån fördärvet ... alkoholfördärvet. Om han inte hade kommit hennes väg ... Hon blundade och såg sig själv blåslagen, blodig ... rös till ... En gång i tiden mindes hon knappt sitt namn på morgonen när hon vaknade. Än mindre mindes hon namnet på männen hon vaknade bredvid. Han mumlade ohörbara ord bredvid henne ... och han log ...

****

Jag har av privata orsaker inte skrivit mycket alls i sommar. Men jag var till Sundsvall och Stigsjön tillsammans med kyrkans kör och sjöng 13e och 14e augusti. Den 14e var det i Sundsvalls pingstförsamling. Jag läste fyra dikter där som är relativt nya. Min mor satt i publiken.

Vägen

Jag går utmed en väg   ramlar   får ett skrubbsår   du plåstrar om mig   och
ler   Jag gråter och är rädd och   skakar   som ett asplöv   du tar upp mig i  
ditt knä   vaggar mig trygg   i din famn   Jag går vilse i skogen   söker   utan
att finna   du visar vägen   säger   här   lilla barn   Jag sitter fången   i
mig själv   du låser upp   bojan   snaran   ser på mig   och säger  
Du är fri

**************

struptag

repet slår en knut kring bultande livspump
drar åt tills musklerna domnar skär av senor

till platt fall med skelettets alla delar spretande

han knyter upp knuten pumpar kraft i kroppen
löser upp knut efter knut tar sena efter sena
sätter ihop dem med spretande skelettdelar

lyfter av dig stenbumlingar befriar dig från bojor

och du flyger   fri som en fågel

*****

dödsskuggan

i mörkrets håla
dör pulsen ut
i orkanens öga  
blir allt
stilla
lugnet före stormen
lägger sig
orkanen slår till
välter
omkull
allt

i mörkrets håla
söker du mig
i orkanens öga
ser du min
själ
lugnet före stormen
du ger tro
orkanen slår till
du bär
mig
då

***************

MOLN

Gråheten faller i brunhetsjord
Svärtar våra
själar
Målar oss svarta
Tömmer oss på liv

Svärtar innandömet av
själen
Målar smärtans toner
Livet strider dig emot
En strimma ljussken

Målar rödhetsvärme pulserar
Emot mörkrets makter
Sänder du
ljuset
Ger oss livet åter